En stjärna har fötts i Stockholm. Dess sken är svagt och flämtande. Vi hoppas och ber att hon inte ska slockna, att den lilla ljusglimten ska fortsätta lysa, starkare och starkare och till slut bli livskraftig. Starkast ber de två som vakar på nya Karolinska.
Själv lagar jag mängder med mat och stoppar i frysen. Det är bra att kunna jobba på distans. Tillvaron känns overklig och det är inte lätt att aktivera skrivarhjärnan. Men det kan vara min räddning.
Det är en märklig tid vi lever i just nu. Coronapandemin har chockat världen. Det är skönt att bo i luftig glesbygd, men hur kommer mitt jobb att påverkas? Att skriva om företag och dess planer börjar bli ohållbart. Alla är ängsliga. Om de ens överlever krisen – finns det muskler till att utveckla någonting…
Det straffar sig att vara kaxig! Rent klanteri från min sida. Efter att ha cyklat landsvägen upp till liftarna inför dagens första åk, glömde jag att dämpa bakänden av cykeln. Det var noll fjädring och jag studsade i utförskörningen så att jag gjorde en volt över styret. Ordentligt skrapad och axeln fick sig en kraftig…
Under påsklovsveckan rycker jag in i skidshopen på Grövelfjäll. Här sköter jag kassa, uthyrning, camping med mera. Omväxling förnöjer!
Medan vanliga löntagare kunde njuta av en ovanligt lång julhelg, fick jag två dagars semester. Deadlines är deadlines. Som frilansare ska man dock skatta sig lycklig att man har jobb, så jag väljer att inte gnälla. Det var ändå klent skidföre.
Om jag vetat vad som komma skulle, borde jag inte ha jobbat under julhelgerna. Det är robot liv som gäller för att klara av alla uppdrag i tid. Äta, sova och jobba varenda vaken minut, inklusive de flesta helger. Allt har ett pris. Inkomster blir det, men alldeles för lite skidåkning denna fantastiska snörika vinter.
Det är något visst varje gång tryckfilen skickas iväg. Nu har jag gjort 18 nummer.