Idag var det deadline för sista uppgiften på videoreportagekursen, och här är mitt första reportage. Vägen hit har bestått av en mängd kreativa uppgifter som tillåtit mig att ta ut svängarna, leka och ha hjärtligt roligt. Samtidigt har jag lärt mig massor om ljud, ljus, klippning, bildspråk, undertextning…. Nu vet jag hur man gör ett videoreportage med hjälp av mobilkamera. Nu är det bara att byta till en bättre mobil och försöka sälja in någon idé 🙂

Intervju med Sara Westberg i Valbo som har återbruk som sitt största intresse. Att prata med henne och titta på allt som hon har gjort (Instagramkonto @westmountaindesign) var jätteinspirerande! Från och med nu ska jag också börja göra mer nytt av gammalt.

I helgen började jag en kurs i videojournalistik på Tollare Folkhögsskola i Saltsjö-Boo. Äntligen ska jag få lära mig hur man gör professionella videoreportage! Kursen är på kvartsfart och vi kommer att få uppgifter att göra varje vecka fram till jul. Känns skitkul!

Gjorde reportage för Land om den driftiga byn Skålan som nyligen öppnat en självbetjäningsbutik för livsmedel. Jag är imponerad av hur mycket en by med 150 invånare kan åstadkomma! Eftersom Skålan ligger ganska långt hemifrån passade jag på att sova  i tält på en fäbodvall natten innan. Efter en störtskur på kvällen frös det på så att det blev en klirrande isskorpa på tältduken. Natthimlen var klar och översållad med miljoner stjärnor. Vid frukosten hade nyfikna åskådare av olika slag.

Bästa sommaturen var en klimatvänlig långvandring bortom lederna i Jämtland-Härjedalens fjällvärld. Vi tog tåget till Åre där en kompis hämtade oss med bil och skjutsade oss de få milen till vägbommen i Handöl. Med hjälp av karta och kompass fann vi våra egna vägar och vandrade till Ramundberget där vi klev på bussen hem. Vi var ute i totalt tio dagar och bar med oss allt vi behövde. Tre toppar besteg vi på vägen – Västra Bunnerstöten, Stora Härjångsstöten och Helagstoppen. Stabilt väder och nästan inget regn – ett under denna sommar.

Fantastisk vårskidåkning råkade kollidera med  sista korrektursvängen för personaltidningen. Panik! Men det finns alltid lösningar. Från en fjälltopp med täckning lyckades jag via sms förstå när det var dags att åtgärda det sista innan tryckfilen skulle skickas. Då skidade jag tillbaka till vägen och bilen och körde till ett hotell ett par mil bort där jag satte mig i lobbyn och kopplade upp mig på den medhavda datorn. Klappat och klart! Tillbaka i tältet inväntade jag och min skidkamrat hårdare före och åkte sedan skidor i midnattssol! SÅ lycklig att jag fick ihop det! Det var för bra friluftsupplevelse för att missa.

Exempel på hur det går till när Volvo Action service rycker ut och räddar lastbilschaufförer i nöd. Magnus och hans kollegor hade spännande historier att dela med sig av. Inte alltid så enkelt att ha jouren när det är långa avstånd, vinter och kallt.

Idag hade jag fotograf Cecilia Kreuzberger med mig i bilen. Efter elva mil, varav de fem sista på gropig och moddig grusväg, var vi till sist framme i Glen, en sameby vid foten av fjället. Jag intervjuade en ung man, Hilje, som just beslutat att  viga sitt liv åt renskötseln.  Vi lärde oss mycket! Vi träffade också den vita tamrenen Daemies som traskade efter Hilje som en hund och ibland till och med hälsade på inne i stugan.

Det är en märklig tid vi lever i just nu. Coronapandemin har chockat världen. Det är skönt att bo i luftig glesbygd, men hur kommer mitt jobb att påverkas? Att skriva om företag och dess planer börjar bli ohållbart. Alla är ängsliga. Om de ens överlever krisen – finns det muskler till att utveckla någonting då? Framtiden är oviss.

Och hur påverkas mitt jobb av smitta och isolering? Jag gör det jag kan via telefon och fotar utomhus i den mån det går. I verksamhet som ställs in går det inte att fota alls. Lösningen blir att Intervjupersoner skickar gamla bilder, ofta dåliga mobilbilder. Mina jobb är just nu beställningsjobb med en färdig vinkel, och jag ska försöka leverera.

Just nu känns det som att det är bråttom att åstadkomma det jag ska innan folk blir sjuka eller isolerade. Själv är jag ytterst försiktig med att träffa folk.Jag träffar oftast en person i taget och vi håller avstånd. Jag vill att mina intervjupersoner ska känna sig trygga – jag far ju hit och dit i olika byar. Visserligen frisk och i egen bil, men ändå.

idag försökte jag börja skriva ett reportage utifrån några telefonintervjuer jag gjort. Det gick inte. Texten blev död och platt, helt utan liv. För vissa ämnen är det okej, men ett reportage om människors verksamhet måste vara levande. Jag måste vara på plats, se miljöer och människor, höra dem interagera, känna dofter och atmosfärer. Det behöver vara på riktigt.

Årsmöte med Södra Norrlands Frilanssektion inom Journalistförbundet. Så heter vi från och med idag! Alltid lika kul att träffa andra frilansare. Det kryllar ju inte av kollegor i detta jobb…