Kategoriarkiv: Redaktionen

Var är ni, alla lärare?

Jag trodde att det skulle vara massor av lärare på plats när Glocal Film Festival gjorde ett turnéstopp i Östersund. Inbjudan hade gått ut brett, till hela länet faktiskt, till kommunalanställd personal och skolor.  Två av besökarna i den lilla biosalongen var lärare. Det gjorde mig lite nedslagen. Skolan har en oerhört viktig roll i miljöfostran av de unga.

Den ambulerande filmfestivalen är helt dedikerad till de globala hållbarhetsmålen. Och de som inte var där missade definitivt någonting. Efter brutalt drabbande film om Parisavtalets tillkomst fick vi möta forskaren Kajsa Kramming, f-d. gymnasielärare, som  forskar om hur människor, framför allt ungdomar, förhåller sig till klimatkrisen. Den som inte gick ut från lokalen med fokus på att ta nästa steg för ett klimatvänligare liv måste ha sovit sig igenom föreläsningen.

Tack, Kajsa!

 

 

 

 

 

 

 

Än finns det hopp

En stjärna har fötts i Stockholm. Dess sken är svagt och flämtande. Vi  hoppas och ber att hon inte ska slockna, att den lilla ljusglimten ska fortsätta lysa, starkare och starkare och till slut bli livskraftig. Starkast ber de två som vakar på nya Karolinska.

Själv lagar jag mängder med mat och stoppar i frysen. Det är bra att kunna jobba på distans.  Tillvaron känns overklig och det är inte lätt att aktivera skrivarhjärnan. Men det kan vara min räddning. 

Intervjuperson som får mig att vilja springa

Ibland händer det att jag finner mina intervjupersoner så inspirerande att jag skulle vilja stanna kvar en halvtimma till och fortsätta prata. Idag hände det.

Oscar Riis hade gått från att vara orienterare till att bli en riktig långdistanslöpare i terräng. När jag träffade honom berättade han om sin senast avklarade utmaning – High Coast Ultra. Ett 130 km långt lopp med en stigning på 3 700 höjdmeter som tog honom 20 timmar och 15 minuter att genomföra.

Inte för att jag skulle vilja prova. Jag är ganska kass på att springa. Men jag fattade grejen. Det här långsamma (hans måttstock) malandet i vacker natur, helst på fjället,  som förvisso är ansträngande men oerhört tillfredsställande. Och tro det eller ej, när jag lämnade rummet var jag inte längre främmande för att börja jogga på fjällrundan. Jag!?

ÖFK i allas hjärtan

I Östersund älskar vi vårt fotbollslag ÖFK. De överträffar alla förväntningar, de spelar vältajmade dansörer när allting klaffar, det kan till och med jag se trots att jag inte  bevittnat en fotbollsmatch sedan sonen vaktade målet i knattelaget i början av 1990-talet. Folk går man ur huset när det är match. Även kvinnor går ut ur huset – också de som tidigare varit helt ointresserade av fotboll – för att skrika ut sin kärlek från Falkarnas näste på arenan.

Intresset spänner över alla åldrar i vår stad och Östersunds skolbarn  jublade av lycka när laget bjöd på lite goodwill gentemot kommunen. Ångsta skola var en av dem som drog vinstlott när spelaren Patrick Kpozo i sällskap med en ungdomstränare bjöd på idrottslektion. Riktigt kul! Och tränaren var föredömligt pedagogisk. https://youtu.be/bK2UGE1ZEtE

 

Ljuset i jobbtunneln

Det är inte så mycket krafter kvar efter denna intensiva stressvår, men nu börjar det lätta. Ljuvligt i Stekenjokk där vi tog farväl av vintern.

Pajala måste upplevas

På jobbresa till Pajala dit jag aldrig förut varit. Resan gick med tåg till Gällivare och sedan vidare med buss till Pajala. Sista hälften av resan gick det inte att arbeta på bussen utan att bli illamående. Vägen var mycket skumpig efter vinterns inverkan. Eller så är den alltid skumpig, vad vet jag. Tämligen ödslig också, med flacka myrar fulla av vårsmutsig snö. Pajala centrum var det luftigaste jag har sett med ologiskt stora avstånd mellan hus och affärer. Liksom för att försöka fylla ut och ta plats. De få människor jag hittade var mycket vänliga. Thaimaten var hyfsad.

 

Säkrare tillvaro

Nu har jag bestämt mig, och det känns jättebra! Från och med nu hyr jag en dator vilket betyder att jag alltid har en som är fräsch. Fortfarande gäller att hålla koll på material och molntjänster såklart 🙂

Men efter Glen

Ett reportage tog mig äntligen till restaurang Hävvi i Glen. Finrestaurangen ligger avsides vid fjällets fot, men maten är fantastisk. Jag unnade mig en stor portion renkött dekorerat med knaperstekt älgmule utan att tänka på att jag sällan äter kött. Det var mycket gott och jag åt alldeles för mycket. Behövde inte äta middag på två dagar!

Robotliv

Om jag vetat vad som komma skulle, borde jag inte ha jobbat under julhelgerna. Det är robot liv som gäller för att klara av alla uppdrag i tid. Äta, sova och jobba varenda vaken minut, inklusive de flesta helger. Allt har ett pris. Inkomster blir det, men alldeles för  lite skidåkning denna fantastiska snörika vinter.