Funderingar i coronatider
Det är en märklig tid vi lever i just nu. Coronapandemin har chockat världen. Det är skönt att bo i luftig glesbygd, men hur kommer mitt jobb att påverkas? Att skriva om företag och dess planer börjar bli ohållbart. Alla är ängsliga. Om de ens överlever krisen – finns det muskler till att utveckla någonting då? Framtiden är oviss.
Och hur påverkas mitt jobb av smitta och isolering? Jag gör det jag kan via telefon och fotar utomhus i den mån det går. I verksamhet som ställs in går det inte att fota alls. Lösningen blir att Intervjupersoner skickar gamla bilder, ofta dåliga mobilbilder. Mina jobb är just nu beställningsjobb med en färdig vinkel, och jag ska försöka leverera.
Just nu känns det som att det är bråttom att åstadkomma det jag ska innan folk blir sjuka eller isolerade. Själv är jag ytterst försiktig med att träffa folk.Jag träffar oftast en person i taget och vi håller avstånd. Jag vill att mina intervjupersoner ska känna sig trygga – jag far ju hit och dit i olika byar. Visserligen frisk och i egen bil, men ändå.
idag försökte jag börja skriva ett reportage utifrån några telefonintervjuer jag gjort. Det gick inte. Texten blev död och platt, helt utan liv. För vissa ämnen är det okej, men ett reportage om människors verksamhet måste vara levande. Jag måste vara på plats, se miljöer och människor, höra dem interagera, känna dofter och atmosfärer. Det behöver vara på riktigt.