Jag kallas författare
Att se något som man själv har skrivit förvandlas till en tryckt publikation är speciellt. Jag minns mina första artiklar i den lokala dagspressen, hur jag – nästan skamsen över min egofixering – kilade ner till Pressbyrån på järnvägsstationen och köpte ett exemplar av Länstidningen. Efter de fem första texterna blev det vardagsmat och kändes inte längre märkvärdigt. Det är ju trots allt bara ett jobb.
Att se sin egen skönlitterära text på vita boksidor mellan hårda pärmar är en helt annan sak. Och mycket mer nervöst. Tack och lov var vi hela 21 författare till antologin, varav 18 på plats i bibliotekets samlingssal.
Boken var så rykande färsk att ingen av oss som skrivit hade sett den förrän vi anlände till boksläppsevenemanget. Och den var snygg, gud så snygg! Däri fanns alltså min novell.
Två jurymedlemmar – för det var ju en skrivartävling som låg till grund för innehållet – presenterade kort varje text. Sedan fick den som kände sig manad gå fram och läsa en bit. Hjälp, tänkte jag, det vågar jag absolut inte. Men när den tredje författaren gick fram började jag tänka att jag nog borde ta chansen jag också. Framförallt borde jag ge något tillbaka till mina vänner som så snällt hade infunnit sig på biblioteket.
Det är löjligt hur mycket ett hjärta kan banka för så lite. Men jag gjorde det! Jag gick fram och läste en halv sida. Och fick en kommentar av en främmande person att hon kunde känna igen sig i min text. Det var ett fint betyg 🙂
