I mörkaste november tar jag tåget till Trondheim för att göra ett jobb om en ung tjej som fått ansvar för en biltvätt. Jag gillar att åka tåg. Det är avslappnande och ger utrymme för tankar som inte tänkts på länge. Dessutom är det skönt att slippa oroa sig för älgar och ishalka och allt vad som nu kan uppenbara sig på en kolsvart väg över fjället. Det enda som gör mig lätt skeptiskt är det snigeltempo med vilket tåget förflyttar sig på sträckan mellan Järpen och Storlien. ”Vi synar rälsen”, säger en röst i högtalaren. Herregud! Är det så skralt i kassan att de använder lokförare på ordinarie tur till det?

Och reportaget? Jo, det funkar. Vilken tjej!