Att vara frilansare är ett stundtals ett ganska ensamt jobb. Man träffar en massa intervjupersoner, men sällan kollegor. Därför är det så trevligt när frilansklubben bjuder på lunch. Man träffar likasinnade som man inte sett på länge. Man pratar om jobbets villkor, vad man gör för tillfället och om ditt och datt. Den här gången sträckte sig nöjet inte längre än till första tuggan av dagens rätt. Korrekturet var redan på väg till tryck när jag fick ett telefonsamtal om att en ändring måste göras. Det blev blixtutryckning till datorn för att lösa problemet. Hejdå lunch.