Författararkiv: Mi

Land och rike runt

De boende längs väg 711, mellan Bräcke och Sörbygden, kommer efter decennier av kamp äntligen att få sin asfaltväg. För att kunna berätta om detta för hela Sverige skickade tidningen Land ut mig på jobb.

liten-bil-pa-vagen-2-copyDet är vackert längs 711 med alla små byar, skogar och blanka vatten. Det kommer även andra bilförare att lägga märke till när de inte längre behöver bita ihop om löständerna och våndas över fordonets fjädring.

Inte lika tjusigt  tycker jag att mitt reportage tar sig ut är på webben med alla insprängda länkar och grejer. Jag är väl konservativ. Eller kanske snarare estet.

Kolla här.

Jag får trösta mig med att det blev snyggare i papperstidningen.

hus-i-bygget-copy

Jag kallas författare

Att se något som man själv har skrivit förvandlas till en tryckt publikation är speciellt. Jag minns mina första artiklar i den lokala dagspressen, hur jag – nästan skamsen över min egofixering – kilade ner till Pressbyrån på järnvägsstationen och köpte ett exemplar av Länstidningen. Efter de fem första texterna blev det vardagsmat och kändes inte längre märkvärdigt. Det är ju trots allt bara ett jobb.

Att se sin egen skönlitterära text på vita boksidor mellan hårda pärmar är en helt annan sak. Och mycket mer nervöst. Tack och lov var vi hela 21 författare till antologin, varav 18 på plats i bibliotekets samlingssal.

Boken var så rykande färsk att ingen av oss som skrivit hade sett den förrän vi anlände till boksläppsevenemanget. Och den var snygg, gud så snygg! Däri fanns alltså min novell.

Två jurymedlemmar – för det var ju en skrivartävling som låg till grund för innehållet – presenterade kort varje text. Sedan fick den som kände sig manad gå fram och läsa en bit. Hjälp, tänkte jag, det vågar jag absolut inte. Men när den tredje författaren gick fram började jag tänka att jag nog borde ta chansen jag också. Framförallt borde jag ge något tillbaka till mina vänner som så snällt hade infunnit sig på biblioteket.

Det är löjligt hur mycket ett hjärta kan banka för så lite. Men jag gjorde det! Jag gick fram och läste en halv sida. Och fick en kommentar av en främmande person att hon kunde känna igen sig i min text. Det var ett fint betyg :-)

2-2

Skaparglädje för alla inblandade!

Jag hade förmånen att få göra en film om en eftermiddag där kreativiteten och skaparglädjen verkligen stod i fokus. Det var en fröjd att se rektorer, förskolechefer och förvaltningschefer släppa loss med penslar, limpistoler och annat material som dukats upp av konstnären Marina Jonsson och kreatören Johanna Thofelt. En lika stor fröjd var det för mig att sätta ihop en film av allt material som jag kom hem med. Jag har numera en Sony kompaktkamera till mitt förfogande, och jag ser att resultatet blir bättre än vid det där första försöket med iPaden. Utveckling är kul!

 

Hellre almar än Almedalen

Sommar och ledigt, vilket betydde ett besök på Gotland för min del. För första gången i livet faktiskt.  Och – wow! – Visby var verkligen fantastiskt.

Mitt besök kolliderade med Almedalsveckan, vilket skulle kunna ha utövat lockelse med alla föreläsningar och politiska tal, men inte under semesterns första dagar i frihet. Almarna lockade mer, och all annan otroligt fin natur som man nästan bara kan hitta på Gotland och Fårö.

Det blev Fårö runt på cykel och tre nätter under bar himmel, alldeles ensam. Friskare än alla partiledartal tillsammans!

IMG_2182

IMG_2370IMG_2271

Snuvad på lunchen

Att vara frilansare är ett stundtals ett ganska ensamt jobb. Man träffar en massa intervjupersoner, men sällan kollegor. Därför är det så trevligt när frilansklubben bjuder på lunch. Man träffar likasinnade som man inte sett på länge. Man pratar om jobbets villkor, vad man gör för tillfället och om ditt och datt. Den här gången sträckte sig nöjet inte längre än till första tuggan av dagens rätt. Korrekturet var redan på väg till tryck när jag fick ett telefonsamtal om att en ändring måste göras. Det blev blixtutryckning till datorn för att lösa problemet. Hejdå lunch.

 

Alla dessa fantastiska elever

En gång i tiden utbildade jag mig till grundskollärare. Jag jobbade främst på mellanstadiet under ett antal år, innan jag kom på att jag nog måste bli frilansjournalist istället. Jag kan sakna de där ungarna ibland. Därför är det så roligt när jag får följa med klasser ut på lite ”äventyr”. Att iaktta dem från en bakgrundsposition är ett privilegium!

 Läs reportaget för att få veta vad som rör sig i elevernas huvuden!

Hurra, vad kul!

Idag fick jag ett mejl från Catarina Lundström på Länskulturen vars innehåll gjorde mig väldigt glad:

Hej.

Här kommer ett mail till er som blivit utvalda av juryn att ingå i antologin ”Orter & ställen”. Stort grattis! 

Vi som ingått i juryn – författarna Anna Holmström Degerman (Hörnefors), Gregor Flakierski (Kramfors) och jag själv Catarina Lundström (regional biblioteksutvecklare, Östersund) har läst och vägt samman allas synpunkter. Här bör poängteras att vi läste alla bidrag anonymt. Vi har enats om sammanlagt 21 bidrag av de totalt 57 som lämnades in. Du är författare till ett av dem.

HURRA!

Alla dessa fantastiska lärare!

Under lång tid har nyheterna dominerats av den så kallade ”flyktingkrisen”, ett begrepp som man kan diskutera innebörden av, men som jag inte tänker fördjupa mig i just nu.

Många flyktingar har kommit till Östersund och kommunen har gjort ett gott med jobb att snabbt få in alla nyanlända barn i skola och förskola. Ett ännu mer fantastiskt jobb gör lärarna och förskollärarna där ute i verksamheterna. Med stort engagemang, och under ofta tuffa arbetsförhållanden, gör de verkligen allt för att det ska bli så bra som möjligt för eleverna. Jag är imponerad!

Här är ett reportage om Treälvsskolan i Lit och en lärare som lätt skulle få högsta betyg i ämnet levande charader.

Klicka på fotot och läs om hur Veronica jobbar.

Kroppsspråk